Monday, April 20, 2009

#0 Nu lättar vi ankar


Har Café Opera kvar sin tårtbuffé? Slog mig häromdagen att den eftermiddagen jag tillbringade där som ung på allvar kan vara den bästa dagen i mitt liv. Konceptet var: här har ni ett tio meter långt bord av tårtor, glass, kakor och saft, ät så mycket ni orkar. För mig, som inte hade några andra fritidsintressen än socker fram tills någon gång i 20-årsåldern, resulterade det i en mer osund mateufori än den i Canneloni macaroni. Min eftermiddag där var vad Fear & loathing in Las Vegas hade varit om det var Kakmonstret i Mupparna som hade skrivit den.

Allvarligt, man vet att man har tappat greppet om tillvaron när man ser sig själv utifrån stå och "operera bort" marsipantäcket från en prinsesstårta för att klä in en mindre mättande bit i det och på så sätt maximera sockerintaget utan att bli onödigt mätt på grädde och tårtbotten. Det är samma teknik som Buffalo Bill använder i När lammen tystnar när han syr upp en strumpbyxa av kvinnohud att trä över sin egen underkropp. Det är också läge att se över sin livssituation när man börjar tänka i banor av "är mandelkubb en bra downer?" för att man behöver "vila ett slag" innan det är dags för desserten bestående av en "glassbomb" på husets alla glassorter och suketter som strössel.

Det är inte rimligt att bjuda in ett barn till en sådan tillställning, det ger en så skev bild av livet. Jag lovar att alla människor som besökte den där tårtbuffén som barn är mer eller mindre olyckliga i dag. Man går på den där tårtbuffén och tänker att "det är alltså så här det är att vara vuxen", sen växer man upp och inser att livet är lite mindre tårtbuffé, lite mer någon gammal lapskojs som hunden varit på.

Det är därför hela fenomenet med "en lycklig barndom" är så överskattat. Om ens största problem som barn är att Super soaker 900 tappar lite i precision på medeldistans, då har man en otrevlig överraskning framför sig. Det är som med charterresor. Har man "försolat" lite innan kan det nog bli en trevlig vecka. En lycklig barndom, däremot, är ju ett gäng full britter som åker ner helt oförberedda och lägger sig på stranden iklädda shorts och fiskarmössa och bränner sina blekfeta magar så jävla ordentligt att de måste ligga under blöta handdukar på hotellrummet resten av veckan.

I morgon ska jag f.ö på mitt livs första besök hos en kiropraktor, en milstolpe i varje människas liv. Enligt mina källor är det i stort sett en kvinnlig Hulk Hogan jag har bokat in mig hos (vilket fortfarande är typ en köttig belgian blue-best med basröst, hetsig motorik och en hårig penis, och som – om andan faller på – när som helst skulle kunna brotta ner mig, koppla ett grepp och prutta mig i ansiktet. Kort och gott en Marit Paulsen med kiropraktorsutbildning). Kan bli en bra dag.

Nu räcker det med allt. Tack ni som har orkat läsa! Hej då

Tuesday, April 14, 2009

#1 Phrisyren

Jag skriver till er för att meddela att Phil Spectors frisyr har blivit ledsen. Det är ingen rolig sak att ta till sig, det vet jag, men vi kan inte längre blunda för problemet. Låt oss inte göra om misstaget vi gjorde med Rwanda 1994. Phil Spectors frisyr har blivit ledsen och något måste göras.

Här är Phil och frisyren för något år sedan, övertygade om att de inte kommer att dömas för mord:


Här är Phil och frisyren häromdagen, dömda för mord:


Frisyren har blivit ledsen och nu vill jag veta hur vi ska reda ut det här. Vem ska trösta Phil Spectors frisyr?

#2 Olika slags porr


Samtliga av männen på min pappas sida av släkten är så old school-torra att de skulle kunna vara hämtade från en journalfilm. Det är den typen av män som typ sover i kostym, läser böcker om klassiska schacköppningar i 50-talets Sovjet och anser att det inte har producerats ett enda lyckat musikstycke på över 200 år (bortsett från vissa av Karl Gerhards kupletter).

Det är därför alltid lika trevligt att se dessa män interagera med sina barn. Det är generationsklyfta så stor att det för normala människor skulle vara som att försöka kommunicera med en homo erectus.

På påskafton berättade en av dem – den torraste, stramaste, mest excentriska av dem alla, alfahannen verkligen – om ett förbund han ingått med sin son där sonen lovat att ta till sig det pappan refererade till som "god kultur" i utbyte mot att fadern skulle göra detsamma enligt sonens definition. Till deras första kulturbytarkväll hade pappan valt "ett mindre känt verk" ur den franske satirikern Jacques Tatis repertoar. I utbyte mot det, berättade han, hade sonen valt "en film som jag tror hette Barb Wire med någon Pamela Hinderson i huvudrollen".

Tänk den kvällen! Det är ju en filmkväll så dysfunktionell att Universal kommer köpa loss rättigheterna för att basera nästa The Ring-film på den. När pappan sitter där, helt ovetande om vad han ska se, och så dyker Pamela upp och typ kväver en mordmisstänkt med sina pattar för att få ur honom informationen hon vill ha.

Speaking of tveksamma fadersgestalter. Jag gick igenom en gammal bildmapp på datorn för ett tag sen och hittade dom här två godingarna.






Den här tjejen satt med sitt sällskap på en klubb vi var på och såg så okomplicerat roliga ut att jag frågade om jag fick ta en bild. Det som borde hända i det läget är att hon säger antingen "ja, okej" eller "nej, gå härifrån". Det som inte borde hända är att hon helt utan förvarning vänder sig mot kameran – en billig liten kompaktkamera – och börjar suga av sin ölflaska på ett sätt så jävla vulgärt att David Lachapelle hade blivit illa till mods. Efter det var jag homosexuell resten av helgen.

Tänk om hon skulle försvinna senare under kvällen och det här skulle vara de sista bilderna på henne. Det där inslaget i Efterlyst då Hasse Aro tar upp hennes fall och säger att de har fått in bilder från kvällen, så dyker det där upp och skapar oro i landet.

Speaking of tveksamma fadersgestalter 2. I går hittade min flickvän och hennes rumskompis en tjej de andrahandshyr sin lägenhet av – och vars möbler de använder – på internet. Standard i sådana här lägen är väl att man hittar någons blogg eller reklamjobbsportfolio eller dylikt. Inte den här gången.

Istället var det en sida där den här tjejen säljer trosor, strumpbyxor och godisklubbor (!) som tillbringat tid i eller intill hennes va-jay-jay, komplett med bilder och textbeskrivningar av hur hela bearbetningsprocessen går till. Så för den som aldrig varit med om det kan jag tala om att det är en extremt kuriös känsla att se en tjej ligga och pissa ner ett par trosor i en säng man sover i med jämna mellanrum.

Jag tänker inte återge formuleringarna från hennes "säljiga" texter här, det är FÖR smaklöst verkligen, men jag kan säga såhär, det finns några ord ur det svenska språkets som för alltid är förstörda för mig, typ "mums", "lukt" och "mys".

Däremot förtjänar hon alla typer av Guldäggspriser världen över för att hon i en reklamtext för en av sina produkter, på fullaste allvar (verkligen helt utan ironi), använde formuleringen "har en subtil lukt av anus".

Speaking of tveksamma fadersgestalter 3. Allvarligt, vad hände egentligen under Wahlgrenbarnens uppväxt? För den här bilden är inte resultatet av sunda hemförhållanden. Det här är det mest besvärande en samling pixlar någonsin har format.

Wednesday, April 8, 2009

#3 Staden mellan broarna


Innan vi lägger ner här tänkte jag ägna ett inlägg åt stadsdelen Gamla stan i Stockholm. Gamla stan är en plats där den nyfikne kan: titta på hus som är gamla, fota hus som är gamla (hålla upp armarna i en smal gränd) samt urinera på hus som är gamla. Det är en också plats dit turister (mindre attraktiva människor med magväska) från hela världen (Tyskland) vallfärdar (bilar upp) för att "känna historiens vingslag" (köpa en t-shirt med vikingatryck för hela familjen att spilla ketchup och glass på). Det är dessutom – bortsett från samtliga delar av Göteborg – den mest överskattade stadsdelen i Sverige.

Förutom turisterna är ju de enda som besöker Gamla stan bleka hårdrocksbenrangel i råttfärgad hästsvans som tar pendeln in från Upplandsväsby för att besöka antingen Sound pollution, Seriemagasinet eller Science-fiction-bokhandeln (gärna hela trojkan). Plus enstaka gycklare på jakt efter någon färgglad ravebyxa att göra volter i (samt en och annan trollegumma som säger tittut för att få sin aura fotograferad).

En vanlig dag är det så mycket troll, vättar, pysslingar, trollpackor och övriga "ockulta" väsen i Gamla stan att det är oklokt att ge sig in utan svärd och sköld. Att gå över Vasabron är som att gå igenom garderoben till Narnia. Allvarligt, gå in på Science-fiction-bokhandeln en lördag – man skulle kunna göra en dokumentärfilms-remake på Sagan om ringen-scenerna från Mordor där inne. Varelserna i den bokhandeln är otäckare än varelserna i böckerna i den bokhandeln. Men Sound Pollution (den mörka lilla hårdrocksgrottan på Stora Nygatan) är ändå värst. Sound pollution måste vara den enda platsen norr om Afrika där kannibalism fortfarande är ett utbrett problem (alla stammar i Afrika är kannibaler). Affärsexpediten där är ju i princip en kentaur.



Jag är relativt säker på att det inte finns en enda värdig produkt mellan slussen och riksdagshuset. Det är bara tarotkort, Lordi-affischer, ravebyxor, böcker om hur man besegrar en drake, "svärd", fladdermusvingar, Nifelheim-album osv. Det är som en Kiviks marknad för människor med acnebesvär. Med den skillnaden att man på Kiviks marknad betalar i kronor, medan den officiella valutan i Gamla Stan är guldmynt som bärs runt i en liten läderpung.

Och, allvarligt talat, vems idé var det att låta Åsa-Nisse stå för stavningen? Det är inte en pilsnerfilm vi bor i. "Staden" är "sta'n" lika mycket som "vattnet" är "drickat" och mannen bakom kassan på Ica är "Grosshandlare Andersson".

Sunday, March 29, 2009

#4 Söndagen den 29/3 2009


Det har blivit mycket simhall redan, men det här måste bara bearbetas. I dag – en söndag – var jag på Eriksdalsbadet – ett kommunalt bad – och simmade. Det var något av det absolut värsta jag varit med om under 2009. Allvarligt, det var som en jävla Woodstockfestival där inne. Halta, lytta, "cp-barn", faktiska cp-barn, en tatuerad man som låg och skrattade i vattnet, hundratals överviktiga kroppar som var alldeles för uppspelta för samhällets bästa, vuxna män som "busade" i "lekhörnan", människor som raggade, människor som moonade, människor som raggade genom att moona, och riktigt mycket smuts. Kort och gott arbetarklassen.

Och då var det ändå värre inne i duschrummet. Att kliva in där var som att kliva in på ett zoo, bara en myriad av ljud, syner, lukter man aldrig tidigare mött. Högljudda yl från något djur som definitivt inte var en människa, folk som svingade sig fram i lianer, pruttar, en långhårig indian som gjorde en riktigt långsam, episk tolkning av "Sweet child o'mine" för sig själv, avvikande bröstvårtsantal, människor som gick på alla fyra, det där lilla barnet från Omen-filmerna, smuts på golvet som trotsade all logik, typ hö, och en riktigt kraftig svettlukt. Kort och gott arbetarklassen.

Jag är relativt säker på åtminstone några av familjerna som var där i dag var av typen "levande döda".

Men finalen var ändå det som gjorde hela besöket så oförglömligt. Jag hade kört min timme i vattnet – bland alla barn, utvecklingsstörda och övriga som urinerat i bassängen – och gick upp för att få komma därifrån. Då visar det sig att medan jag har simmat har någon varit framme och (håll i hatten nu) stulit min handduk. Och det var garanterat inte någon som hade råkat ta fel, i sådana fall hade det legat en liknande handduk på den avskilda bänk där jag lämnat min. Det gjorde det inte.

Vem gör så! På allvar verkligen, vad är det för en liten, liten människa som rymmer från en simhall med någon annans blöta gamla HANDDUK. Vad är det för ett liv man lever då? Vad ska man göra med den, sälja den? Jag vet inte vad svarta marknaden-värdet är på ett begagnat Rusta-badlakan, men det är nog inte någon Tony Montana-tillvaro han har att se fram emot direkt. Det är inget man kan dra sig tillbaka på, bara skicka ner den där handduken till något skatteparadis och tillbringa resten av sitt liv i en solstol med drinkar serverade i kokosnötskal. De kommer inte att bygga handlingen i nästa Oceans eleven-film på den här kuppen.

Vad kan motivet vara annars, ta hem och använda den? Det är ju ännu deppigare.

Först försökte jag leta en stund, virrade omkring där som kvinnan som blivit av med sin cykel i Gitarrmongot, bara frågade främmande människor om de hade "sett min handduk". Sen gav jag upp, torkade mig med en t-shirt och gick hem och satte punkt för ännu en dag av livet.

Thursday, March 26, 2009

#5 This town ain't big enough for the both of us


Vi är två personer i Sverige som delar mitt namn. Den ena är jag, den andra är en 50-årig tecknare som också bor i Stockholm. Av någon anledning leder det här till mer missförstånd och förvirring än i en gammal Inga Gill-fars. Jag vet inte om det beror på att det är ett relativt ovanligt namn och att folk utgår att det bara kan finnas en person som heter så, på samma sätt som jag antar att det måste vara jobbigt att vara "den andre Boutros Boutros Ghali", men allvarligt, så svårt KAN det inte vara.

I dag var jag tvungen att ringa till Handelsbanken för att jag fått den andre Jonas löneavier utskickade till min adress, vilket ledde till det mest förvirrade telefonsamtalet genom alla tider.
– Hej, jag har börjat få avier skickade till min adress som egentligen ska till en annan person med samma namn som jag.
– Okej, så den andre Jonas får dina pengar?
– Nej, han får sina pengar, men jag får breven.
– Okej, och du ska ha pengarna?
– Nej, jag ska bara inte ha posten.
– Okej, men ni bor ihop?
– Nej?
– Vad vill du egentligen?
– Att ni ska ändra den andre Jonas adress i era register.
– Nu förstår jag inte. Vem är du?

Hon frågade vem jag var så många gånger att jag gick in en existensiell kris där någonstans halvvägs in i samtalet och började fråga mig själv vem jag är – egentligen. Som om hon skötte sina bankärenden enligt Sokrates filosofi om frågor som undervisningsmetod. Sen fortsatte det så tills samtalet ballade ur fullständigt och hon i princip började tala i gåtor.
– En man med ett konto är en man med adress?
– Jag vill bara inte ha den andre Jonas post.
– Post du sa, post du få, men vem är hästen i berget?

Det var som en byråkratversion av Michael Douglas-filmen The game. Det sista jag hörde innan jag la på var något om att "vi är blommor i filmen om oss själva".

En annan klassiker är folk som har kollat upp hans namn på Eniro och istället hittat mig. En gång i vintras ringde författaren Unni Drougge (är jag relativt säker på att det var) och skrek på skånska. Det är ett samtal man inte vill ha under någon tid på dygnet, men det är speciellt oönskat en helgmorgon kring sjusnåret. Dessutom förstod hon aldrig riktigt att jag inte var den Jonas hon sökte. Vad jag än sa trodde att det var den andre Jonas som skojade med henne. Så vi tillbringade några riktigt dysfunktionella minuter tillsammans, Unni och jag, där jag sa typ "du har ringt till fel Jonas, personen du söker har ett annat nummer" och hon bara gapskrattade in i luren så högt att det enda som hördes på min sida var ett distat brus.

Det var som sådana där mobilsvarsmeddelanden man (jag) får från sina föräldrar där det bara är flera minuter av "Hej, det är mamma... Jonas? Hallå? Sluta fåna dig nu. Hallå? (pappa kommer in i bakgrunden och frågar vad som händer) Nej, Jonas håller på och låtsas att han är en telefonsvarare. Jonas? Vad larvig du är. (börjar bli arg) Jonas! Om du inte säger något nu så lägger jag på!" Några sekunders tystnad, följt av en uppgiven suck, sen lägger hon på. Det är väldigt fascinerande att lyssna på, som ett spoken word-nummer framfört av någon kvinna som typ "talar till sin ofödde son", en liten inblick i hur det är att absolut inte förstå.

I gymnasiet dök det även upp någon kille som hette Jacob och hade ett efternamn som liknade mitt. Han gick i några veckor, arbetade upp en riktigt ordentlig skuld i cafeterian och hoppade av. Den skulden skrevs sedan över på mig. Det måste vara någon defekt hos äldre människor, att de växte upp under en tid då det bara fanns en person per namn och man visste att Pelle, det var han med kepsen i gärsgår'n bredvid, Kalle var den eventuellt lite sinnesslöe pojken som jagade duvor på torget, och Fia var den harmynta skomakardottern. Och sen har den världsbilden stannat där.

Problemet är också att den andre Jonas ägnar sitt liv åt sådana saker som att ta sig an rollen som "Stor-råttan" i någon tecknad film och sätter sitt – vårt – namn på det. Ett till sådant karriärsdrag från hans sida och det blir bögporr för min del.

Friday, March 20, 2009

#7 Freaks på film

Under senaste veckorna har jag sett några av filmhistoriens mest klassiska freakfilmer: Mask, Elefantmannen och Freaks. Så i brist på annat kommer här en liten guide till missbildade människor på film.

Mask

Mask handlar om Rocky Dennis, en liten pojke med ett stort hjärta och ett ännu större huvud (allvarligt, det ser ut som någon satt ögon, mun och näsa på en torso), och hans knarkande mamma, spelad av en fräck Cher i mc-jacka. Tillsammans har de en "vi mot världen"-inställning som mest går ut på de säger "Vad är det med er då? Har ni aldrig sett en marsian förut eller!" till alla människor som stirrar på Rockys ansikte. Det har de inte.

I övrigt handlar filmen mest om hur Rocky, Freakozoiden som jag kallar honom, blir kär i en blind tjej på kollo. Det är tur att blinda människor inte kan se den episoden, just det måste ju vara varje synskadad människans största rädsla, att falla för någon som verkar trevlig och normal, utan att veta att man är tillsammans med ett ansikte så otäckt att det skapar sömnproblem hos barn, hundar och andra svaga individer.

Freakfaktor: Relativt låg. Själva ansiktet ser ju som om den översta delen av en totempåle vaknat till liv och sedan hoppat ner och satt sig på en människa, men resten av kroppen är normal.


Elefantmannen

Den sanna berättelsen om John Merrick, en ung man som mot sin vilja var del av en freak show i det viktorianska London. John fick även en revival på 80-talet när Michael Jackson försökte köpa hans skelett för att han var "så intresserad av Elefantmannens livsöde" (ville ta med det ut på stan för att få fram "fula kompisen"-effekten och själv framstå som den mer attraktiva i sällskapet).

Själva filmen är bland det absolut sorgligaste som går att se. Scenen när han är nervös inför tebjudningen och tar på sig finkläder och går omkring och ojar sig i sitt rum med samma röst som min mormor har när hon pratar för sig själv om "ditten och datten", och han är glad för första gången i sitt liv, för att sedan bli överfallen av det där fyllot, det är på allvar det mest hjärtskärande jag har sett i hela mitt liv.

Freakfaktor: Hög. Allt på hans kropp är vanställt utom, ja, "snabeln", vilket måste vara första gången i människans historia som den kroppsdelen faktiskt ser naturlig i sammanhanget. På det stora hela är han dock vanskapelsernas Mona Lisa. Jag vill i synnerhet slå ett slag för ryggen. Den är så in i helvete otrevlig att man skulle kunna forma ett missbildningarnas "gyllene snittet" efter den.


Freaks

Den är ju bra redan i titeln. Och med taglinen – "Can a fully grown woman truly love a midget?" – är det ens nya favoritfilm. Handlingen kretsar kring en ambulerande freak show på 30-talet och människorna som reser med den.

Freakfaktor: Helt oövertäffbar. För det första för att den till skillnad från de andra två faktiskt innehåller riktiga freaks, inte skådespelare med mask. För det andra för att dessa freaks är så vanskapta att filmen totalförbjöds under flera år och anklagades för att ha lett till att en kvinna som såg den fick missfall, vilket för övrigt måste vara det bästa rättsfallet i modern historia. Att hon på allvar trodde att synen av en kvinna i skägg var så stötande att fostret automatiskt avled i magen.



Dessutom har filmen ett 3 freaks/bildruta-minimum som står sig under i princip hela filmen. Varenda scen är som ett fyrverki av vanskapta kroppar: I ena hörnet rullar det runt någon man utan armar och ben och med torson inpackad i en kudde och tänder en cigarett med munnen. Bredvid honom står skäggiga damen och dansar med något slags "hälften människa, hälften tumgubbe"-filur som måste bära klänning för att inkontinensproblemen är så kraftiga. I bakgrunden springer det omkring en man utan underkropp på sina händer och skrattar okontrollerat. Och i centrum står en tysk 45-årig dvärg med en 7-årings kropp (Hans) iklädd kostym och konverserar med kvinnan han älskar. Allt till tonerna av gammaldags cirkusmusik. Kort och gott det bästa från alla världar.



Jaha. Det är ju inte ett inlägg man skulle hitta på Carl Bildts blogg det här. Om inget annat får man väl ge det det.